Nu är det bevisat. Det är något fel på mig. Jag kan inte förklara det själv, det är bara en känsla. Otacksamhet mot det jag har, en önskan om någon med samma mål och ett behov av förståelse. Utan förståelse kan ingen lära känna mig och förstå varför jag är den jag är. Och för det krävs även ett intresse att vilja veta hur detta kommer sig, ett intresse som resulterar i att man frågar och lär sig att läsa av mig. Kanske begär jag för mycket, jag har levt med så mycket sämre villkor och människor i mitt liv. Men jag vet att jag har en möjlighet att ha det bra, kanske till och med bättre. Kanske är det min problematika historik som gör att jag inte är nöjd, tillfredställd, och att jag kräver för mycket av mina nära.

När jag kom hit kändes det tungt, ännu känns det inte bra. Jag är arg på mig själv för att jag inte låter mig nöjas, få var lycklig med D. Men någonstans under dessa två dagar jag har hunnit vara här har jag börjat fundera över om vi vill samma sak, med varandra och med livet. Kanske är det distansen som tar död på oss eller är det jag. Det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom, jag möts inte av det engagemang och den omsorg jag hade önskat och behövt i ett försök att förklara något jag själv inte ens förstår.

Jag vill återigen inte sitta i ett förhållande där jag känner att jag inte kan kommunicera. Varje försök till ett halvallvarligt samtal eller en fråga om framtiden avbryts på samma sätt. Jag vet att jag ännu är ung, men i måndags natt påmindes jag om vad jag vill med mitt liv. Även om jag inte är eller kommer att vara där på ännu en tid, så vill jag inte känna att jag rör mig bakåt. Igen.

Förhoppningsvis inser jag när jag läser detta inlägg att jag är helt fel ute, men idag behövde det bara komma ut.

/Med förtvivlan