Jag kom precis till insikt med mig själv. Även om det stödjer uttalanden i det förra inlägget så känns det lite lättare mitt i tentaångesten.

- Varning för ett långt och kanske onödigt inlägg -

Jag har två bröder, en helbror och en halvbror. Jag har alltid levt lite i skymundan bredvid min helbror F, i kontrast med att jag har haft en bättre kontakt med min mamma än vad min bror har haft. Detta beror till stor del av våra olikheter när det kommer till personlighet men även vad vi har gått igenom.

F fick diabetes vid tolv års ålder, och som en ett år yngre lillasyster hamnade jag lite i glömskan. Inget som gjorde mig något direk av vad jag kan minnas dock, då jag inte är en människa som gärna står i centrum. Här kanske jag motsäger mig min vanliga argumentation, men för att förklara så handlar det främst om att jag gärna är omtyckt och en människa andra litar på. Det innebär dock inte att jag vill stå i centrum av en folkmassas uppmärksamhet. 

Jag vill poängtera att jag aldrig tvivlat på min mammas kärlek, men jag fick redan då ta hand om mig själv på ett visst plan. Omsorgen las mycket kring min brors mat, insulinsprutor och andra för min bror aktuella diskussioner. 

När min bror tre år senare, vid femton års ålder, var med om en trafikolycka och bröt ena benet hände samma sak igen, dock i samband med mina föräldras skilsmässa. Skilsmässan kan kort sammanfattas som högljudd, trots det märkte jag inte mycket av den. Jag levde aldrig i någon direkt bubbla, men jag la mycket fokus på mig själv, skola och det liv jag ville leva. Det var tiden efter att mina föräldrar flyttat isär som blev problematisk för mig, men det återkommer vi till. Min brors olycka resulterade i att mamma återigen flyttade in med honom på sjukhuset, och jag stannade i huset med min pappa. 

Under skilsmässoperioden var min bror en instängd kille med förtryckta känslor, även om det sällan visades ens för familjen. Hans irritationer kom nog till stor grad ut över mig. Därför la även min mamma mycket energi på att få F att tala ut och öppna sig, varpå jag återigen hamnade i skymundan. Utöver det här har F alltid framstått som intellektuell, om ändå ganska känslokall. Vi gick samma utbildning med ett år emellan, och lärarna jag hade i samma ämnen lovprisade min bror till ett visst även om det mellan raderna framgick att det existerade ett brist på intresse för kommunikation mellan F och andra elever och lärare. Jag fick ofta höra att vi var olika just på det sättet.

Till skillnad från F hade jag en del problem på det privata planet. Skilsmässan hade satt hårda spår i mig, och även den mobbing jag genomgått sedan jag var fyra år. När mobbingen därför fortsatte på gymnasiet, trots alla i den nya klassen var helt främmande från mig från början och jag verkligen försökte passa in samtidigt som jag var mig själv, tog det hårt på mina studier. Jag bytte klass i första årskursen, och blev ombedd i slutet av alla tre årskurser att fundera på att gå om ett år. Varför? Jo, jag låg efter med arbeten till följd av att jag inte hade orkat gå till skolan. I flera ämnen hade jag även IG-varningar. Jag fick höra att min bror hade smartheten men jag den sociala kompetensen. Då förstod jag inte hur det påverkade mig, men idag förstår jag att min motivation även brast där. 

Trots förslagen om att gå om en årskurs, så lyckades jag varje år komplettera de kurser jag låg efter med och fick komplimanger för att jag hade ordets förmåga. Genom att skriva arbeten vägde jag upp min frånvaro och fick ofta VG i kurserna. Mitt skrivande är också vad som har hjälpt mig, både när jag mått dåligt genom att få skriva av mig (som nu) men har även varit det som har gett mig en inblick i att jag har en framtid. Skriva är något jag är bra på. Riktigt bra, om jag får säga det själv. Det vill jag utnyttja till fullo, även om jag själv tar förmågan för givet ibland. Jag ligger även på universitetet efter med arbeten, men har märkt att jag klarar av dem snabbt och enkelt när jag väl tar mig an det. 

När F gick ut gymnasiet flyttade till Norge för att jobba, och därför tänkte jag för mig själv att han hade lyckats för "han hade kommit härifrån". Själv jobbade jag ett år, innan jag sökte in till lärarutbildningen (och kom in utan problem). I höstas fick jag dock veta att F hade börjat plugga ingenjörsutbildning i Norge, varpå jag återigen föll tillbaka ett steg. En lärarutbildning bredvid en ingenjörsutbildning. Även om jag inte vill döma ut andra lärare, det handlar inte om det, så påvisar det återigen min brors intellektuellt.

Trodde jag. Idag fick jag veta att han hade hoppat av, och inofficiellt anar jag att utbildningen blev för svår för honom även om han skyllde på att matematik inte passade honom. Det är just det ämnet han har haft lättast för i alla år. 

Det var i en chatt med P den här nyheten kom fram, och han uttryckte då att "nu står hoppet till dig". När jag senare pratade med mamma uttryckte hon sig på liknande vis, nämligen att jag hade ytterligare en anledning att avsluta min utbildning. Jag förklarade dock så som jag känner, jag går inte på universitetet för att bevisa något för någon annan utan för mig själv och för min egen skull. P frågade mig även om jag hade funderat över att jag kanske alltid varit den smarta? Den som kunde kombinera emotionella och intellektuella på ett plan som min bror inte kunde. 

Detta ledda oss även in på en kortare diskussion om min halvbror R, som är ett mycket kortare kapitel i mitt liv. 

När jag var tolv fick jag och F veta att vi hade ytterligare en bror på pappas sida. R kom till av en tillfällig relation innan mamma kom in i bilden, men har hela tiden funnits i samhället där vi bott. R är sex år äldre än mig, och jag har väl alltid vetat att han inte är den mest begåvade på något sätt. Han har idag en flickvän J och två barn. Tyvärr ska de flytta isär. R har ursäktat sitt lata och idiotiska beteende på vår pappa och att detta skulle vara genetiskt. Jag har bättre kontakt med J än vad jag har med min halvbror, och förstår henne i många aspekter även om hon ännu inte har förstått varför de ska dela på sig. Tyvärr lever hon ännu i förnekelse, och kommer göra ett tag till.

Det som stör mig personligen i detta problem, som egentligen inte alls har med mig att göra, är att R tydligen har börjat konsumera lustgas i stora mängder. Ett missbruk som går ut över både J och barnen, vilket jag inte finner acceptabelt. Missförstå mig rätt, jag tycker varje människa får begå sina egna misstag och undersöka vad och hur de vill - men i det här fallet är det två barn inblandade. Barn som känner av att något är fel, som kan vakna på natten och hitta sin pappa totalt borta i sin säng och utan möjlighet att få kontakt med honom. Och ändå pratar de om delad vårdnad.

Ironin i det hela är att jag plötsligt framstår som en bra dotter. Jag ska inte påstå att jag är dålig, jag har gjort allt för att finnas här för mina vänner men framför allt min mamma under skilsmässan då hon mådde fruktansvärt dåligt. Det är först nu när hon träffat P som jag inser att jag kan slappna av. Se det utifrån den faktan ni precis har läst. Jag pluggar på universitetet, har bra betyg både sedan innan och nu, jag har en egen lägenhet, en pojkvän och tar hand om mig själv.

I kontrast med detta förlorade jag oskulden när jag var tretton, började dricka alkohol när jag var fjorton, har umgåtts med självmordsbenägna och "lättare" drogmissbrukare. Detta till trots så lever jag ett bra liv, och jag mår bra. Alla motgångar jag har haft, all omtanke jag har tvingats att lägga på min mamma istället för på mig själv, skilsmässan och prestationsångesten brevid F har format den jag är idag. Och jag skulle inte byta för allt i världen.

Ännu en aspekt som har påverkat mig är, som jag har nämnt tidigare i texten utan att beröra alldeles för djupt, mina föräldras skilsmässa och min relation till min pappa. Helst vill jag inte nämna honom som min pappa, då det inte är en roll han spelar enligt mig, men för att lämna det enklast så fortsätter vi på det viset. Jag och P kom in på detta då vi diskuterade R och barnen, hans roll som pappa. 

Skulle jag säga att min pappa är dålig pappa? Ja och nej. Jag vet att han inte alltid var så som jag minns honom. Men det jag minns, sju år efter skilsmässan, är en förstörd mamma som jag fick ta hand om då hon fick panikångest, en pappa som inte ställde upp för sina barn eller barnbarn och som bara ville ta rollen av en pappa när det fanns fördelar för det. Han skryter för andra om den duktiga dottern som haft tre jobb samtidigt, som klarade skolan med bra betyg, som försörjde sig själv, som hade långvariga förhållanden, som pluggar på universitetet. Han berättar inte om den deprimerande dottern som behövde gå till BUP, som sökte upp socialtjänsten, som gick i familjeterapi, som skar sig, som sa att hon hatade honom och som han berättade för att han inte kunde se eller ville ha som sin dotter längre. 

Jag har ingen kontakt med pappa längre. Han ringer ibland, jag svarar inte. Om vi springer in i varandra vill han stanna och prata, och jag vill bara springa därifrån. Han har svikit mig som pappa, och kanske har jag svikit honom som dotter. Men i alla lägen, så är jag stark och har kommit långt med mitt liv och det är min förtjänst. Bara min, och inte hans. 

Efter att ha pratat med P idag blev jag glad. Han har dålig relation med sin pappa och förstår därför mig på ett helt annat plan än min partiska mamma. Som jag sa till honom, jag tror alla vill ha en bättre relation med sina föräldrar om man har en dålig. Men på sju år har jag insett att hur mycket jag försöker, så kommer jag aldrig kunna förlåta och glömma det som jag tvingats genomgå på grund av och med min pappa. Jag har ingenting att hämta i en relation med min pappa. Jag ser honom inte som min pappa. Men jag saknar honom inte heller, det är viktigt att förstå.

Men jag är stark, tack vare mig själv. Det är en av de bästa insikter jag har haft på länge. Och även att jag faktiskt inte längre lever i skymundan av min bror, utan har visat framfötterna på eget vis. Och det går bra!

(För dig som överlevt läsningen hela vägen hit, gratulerar.)

Jag borde skriva en bok.

/Med nytt hopp

Jag borde plugga. Jag borde verkligen plugga. Men en obekväm känsla i magen hindrar mig och tar ifrån mig hela min koncentrationsförmåga. 

Jag är hemma igen. Det känns bra och dåligt på samma gång. Jag har haft en riktigt bergochdalbana under min vistelse i Göteborg, med stunder då jag tvingades gå undan så att D inte såg mig så att jag kunde hyperventilera i ett försök att lugna ner mig och få kontroll över mina känslor. Det fanns också stunder jag skrattade och kände mig avslappnad och tänkte att det inte kunde bli så mycket bättre. Men de överskuggades av de mörkare. 

Jag vill inte falla tillbaka, inte för min egen skull men för alla andras. Jag känner sakta hur energin rinner ur mig, viljan att prata med eller träffa andra inte existerar längre och hur känslan att hopplöshet och maktlöshet fyller mig inifrån och ut. Jag vill klösa, skära. Tömma mig själv på känslor. Jag får inte.

Sista dagen gick vi upp på ett berg och såg ner över det lilla samhälle utanför Göteborg där D bor. Känslan skrämde mig så enormt. Känslan av att vara liten på jorden. Att det jag gör, både bra och dåligt, inte har någon större betydelse, eftersom jag är en så liten del av hela världen. Att det jag gör inte är värt någonting, för att en människa som försöker sitt yttersta (så hårt att hon glömmer bort sig själv) är bara en bland alla människor som inte försöker alls. Så varför ska jag?

Jag är irriterad på min omvärld. Inte alla. Men nästan. Jag vill inte prata med någon, jag vet att vad jag än säger kommer det ut fel idag. Jag är på väg neråt, till ett mörkt hål. Inte en bra plats att vara två dagar innan en tenta. Trots ångesten och motviljan inuti i mig så ser jag i alla fall slutet på problemen i skolan. Läraren vi har bråkat med har andra i klassen kontaktat prefekten om så omtentan blir flyttad, alla arbeten jag har legat efter har nu minskat till två, kommande tenta känns helt okej även om motivationen saknas.

Bredvid min brist på livsglädje finns ett lugn att skolan löser sig, det har den alltid gjort. Den här känslan brukar vara just den som håller mig vid ytan, för är det något som alltid går vägen i mitt liv så är det just skolan. Inte konstigt att jag utbildar mig till lärare. Nya tag med tentaplugget nu, ska gräva ner mig bland anteckningar och kurslitteratur. Det har alltid funkat innan.

Alldeles för mycket känslor har bubblat upp, och inombords känns det som om jag ska gå sönder. 

/Med förtvivlan