Direktlänk till inlägg 3 maj 2011
Jag borde plugga. Jag borde verkligen plugga. Men en obekväm känsla i magen hindrar mig och tar ifrån mig hela min koncentrationsförmåga.
Jag är hemma igen. Det känns bra och dåligt på samma gång. Jag har haft en riktigt bergochdalbana under min vistelse i Göteborg, med stunder då jag tvingades gå undan så att D inte såg mig så att jag kunde hyperventilera i ett försök att lugna ner mig och få kontroll över mina känslor. Det fanns också stunder jag skrattade och kände mig avslappnad och tänkte att det inte kunde bli så mycket bättre. Men de överskuggades av de mörkare.
Jag vill inte falla tillbaka, inte för min egen skull men för alla andras. Jag känner sakta hur energin rinner ur mig, viljan att prata med eller träffa andra inte existerar längre och hur känslan att hopplöshet och maktlöshet fyller mig inifrån och ut. Jag vill klösa, skära. Tömma mig själv på känslor. Jag får inte.
Sista dagen gick vi upp på ett berg och såg ner över det lilla samhälle utanför Göteborg där D bor. Känslan skrämde mig så enormt. Känslan av att vara liten på jorden. Att det jag gör, både bra och dåligt, inte har någon större betydelse, eftersom jag är en så liten del av hela världen. Att det jag gör inte är värt någonting, för att en människa som försöker sitt yttersta (så hårt att hon glömmer bort sig själv) är bara en bland alla människor som inte försöker alls. Så varför ska jag?
Jag är irriterad på min omvärld. Inte alla. Men nästan. Jag vill inte prata med någon, jag vet att vad jag än säger kommer det ut fel idag. Jag är på väg neråt, till ett mörkt hål. Inte en bra plats att vara två dagar innan en tenta. Trots ångesten och motviljan inuti i mig så ser jag i alla fall slutet på problemen i skolan. Läraren vi har bråkat med har andra i klassen kontaktat prefekten om så omtentan blir flyttad, alla arbeten jag har legat efter har nu minskat till två, kommande tenta känns helt okej även om motivationen saknas.
Bredvid min brist på livsglädje finns ett lugn att skolan löser sig, det har den alltid gjort. Den här känslan brukar vara just den som håller mig vid ytan, för är det något som alltid går vägen i mitt liv så är det just skolan. Inte konstigt att jag utbildar mig till lärare. Nya tag med tentaplugget nu, ska gräva ner mig bland anteckningar och kurslitteratur. Det har alltid funkat innan.
Alldeles för mycket känslor har bubblat upp, och inombords känns det som om jag ska gå sönder.
/Med förtvivlan
Jag önskar att ord inte betydde så mycket eller att tystnad sårade så hårt. ...
Jag kom precis till insikt med mig själv. Även om det stödjer uttalanden i det förra inlägget så känns det lite lättare mitt i tentaångesten. - Varning för ett långt och kanske onödigt inlägg - Jag har två bröder, en helbror och en ha...
Nu är det bevisat. Det är något fel på mig. Jag kan inte förklara det själv, det är bara en känsla. Otacksamhet mot det jag har, en önskan om någon med samma mål och ett behov av förståelse. Utan förståelse kan ingen lära känna mig och förstå varför ...
En dag kvar. Så mycket som jag längtar efter D's närhet, doft och kropp. Jag behöver hans trygghet, jag saknar hans kärlek och all bekräftelse han ger mig. Normalt sett är jag väl inte direkt känd för att söka andras bekräftelse, men det har hänt myc...
Nu var det ett tag sen sist. Så mycket har hänt och ingenting samtidigt. D har flyttat till Göteborg och jag har hittills spenderat en vecka kvar här utan honom. Det är jobbigt, på sitt sätt, men jag gör mitt bästa för att inte klaga. Probleme...