Jag önskar att ord inte betydde så mycket eller att tystnad sårade så hårt. 

Jag kom precis till insikt med mig själv. Även om det stödjer uttalanden i det förra inlägget så känns det lite lättare mitt i tentaångesten.

- Varning för ett långt och kanske onödigt inlägg -

Jag har två bröder, en helbror och en halvbror. Jag har alltid levt lite i skymundan bredvid min helbror F, i kontrast med att jag har haft en bättre kontakt med min mamma än vad min bror har haft. Detta beror till stor del av våra olikheter när det kommer till personlighet men även vad vi har gått igenom.

F fick diabetes vid tolv års ålder, och som en ett år yngre lillasyster hamnade jag lite i glömskan. Inget som gjorde mig något direk av vad jag kan minnas dock, då jag inte är en människa som gärna står i centrum. Här kanske jag motsäger mig min vanliga argumentation, men för att förklara så handlar det främst om att jag gärna är omtyckt och en människa andra litar på. Det innebär dock inte att jag vill stå i centrum av en folkmassas uppmärksamhet. 

Jag vill poängtera att jag aldrig tvivlat på min mammas kärlek, men jag fick redan då ta hand om mig själv på ett visst plan. Omsorgen las mycket kring min brors mat, insulinsprutor och andra för min bror aktuella diskussioner. 

När min bror tre år senare, vid femton års ålder, var med om en trafikolycka och bröt ena benet hände samma sak igen, dock i samband med mina föräldras skilsmässa. Skilsmässan kan kort sammanfattas som högljudd, trots det märkte jag inte mycket av den. Jag levde aldrig i någon direkt bubbla, men jag la mycket fokus på mig själv, skola och det liv jag ville leva. Det var tiden efter att mina föräldrar flyttat isär som blev problematisk för mig, men det återkommer vi till. Min brors olycka resulterade i att mamma återigen flyttade in med honom på sjukhuset, och jag stannade i huset med min pappa. 

Under skilsmässoperioden var min bror en instängd kille med förtryckta känslor, även om det sällan visades ens för familjen. Hans irritationer kom nog till stor grad ut över mig. Därför la även min mamma mycket energi på att få F att tala ut och öppna sig, varpå jag återigen hamnade i skymundan. Utöver det här har F alltid framstått som intellektuell, om ändå ganska känslokall. Vi gick samma utbildning med ett år emellan, och lärarna jag hade i samma ämnen lovprisade min bror till ett visst även om det mellan raderna framgick att det existerade ett brist på intresse för kommunikation mellan F och andra elever och lärare. Jag fick ofta höra att vi var olika just på det sättet.

Till skillnad från F hade jag en del problem på det privata planet. Skilsmässan hade satt hårda spår i mig, och även den mobbing jag genomgått sedan jag var fyra år. När mobbingen därför fortsatte på gymnasiet, trots alla i den nya klassen var helt främmande från mig från början och jag verkligen försökte passa in samtidigt som jag var mig själv, tog det hårt på mina studier. Jag bytte klass i första årskursen, och blev ombedd i slutet av alla tre årskurser att fundera på att gå om ett år. Varför? Jo, jag låg efter med arbeten till följd av att jag inte hade orkat gå till skolan. I flera ämnen hade jag även IG-varningar. Jag fick höra att min bror hade smartheten men jag den sociala kompetensen. Då förstod jag inte hur det påverkade mig, men idag förstår jag att min motivation även brast där. 

Trots förslagen om att gå om en årskurs, så lyckades jag varje år komplettera de kurser jag låg efter med och fick komplimanger för att jag hade ordets förmåga. Genom att skriva arbeten vägde jag upp min frånvaro och fick ofta VG i kurserna. Mitt skrivande är också vad som har hjälpt mig, både när jag mått dåligt genom att få skriva av mig (som nu) men har även varit det som har gett mig en inblick i att jag har en framtid. Skriva är något jag är bra på. Riktigt bra, om jag får säga det själv. Det vill jag utnyttja till fullo, även om jag själv tar förmågan för givet ibland. Jag ligger även på universitetet efter med arbeten, men har märkt att jag klarar av dem snabbt och enkelt när jag väl tar mig an det. 

När F gick ut gymnasiet flyttade till Norge för att jobba, och därför tänkte jag för mig själv att han hade lyckats för "han hade kommit härifrån". Själv jobbade jag ett år, innan jag sökte in till lärarutbildningen (och kom in utan problem). I höstas fick jag dock veta att F hade börjat plugga ingenjörsutbildning i Norge, varpå jag återigen föll tillbaka ett steg. En lärarutbildning bredvid en ingenjörsutbildning. Även om jag inte vill döma ut andra lärare, det handlar inte om det, så påvisar det återigen min brors intellektuellt.

Trodde jag. Idag fick jag veta att han hade hoppat av, och inofficiellt anar jag att utbildningen blev för svår för honom även om han skyllde på att matematik inte passade honom. Det är just det ämnet han har haft lättast för i alla år. 

Det var i en chatt med P den här nyheten kom fram, och han uttryckte då att "nu står hoppet till dig". När jag senare pratade med mamma uttryckte hon sig på liknande vis, nämligen att jag hade ytterligare en anledning att avsluta min utbildning. Jag förklarade dock så som jag känner, jag går inte på universitetet för att bevisa något för någon annan utan för mig själv och för min egen skull. P frågade mig även om jag hade funderat över att jag kanske alltid varit den smarta? Den som kunde kombinera emotionella och intellektuella på ett plan som min bror inte kunde. 

Detta ledda oss även in på en kortare diskussion om min halvbror R, som är ett mycket kortare kapitel i mitt liv. 

När jag var tolv fick jag och F veta att vi hade ytterligare en bror på pappas sida. R kom till av en tillfällig relation innan mamma kom in i bilden, men har hela tiden funnits i samhället där vi bott. R är sex år äldre än mig, och jag har väl alltid vetat att han inte är den mest begåvade på något sätt. Han har idag en flickvän J och två barn. Tyvärr ska de flytta isär. R har ursäktat sitt lata och idiotiska beteende på vår pappa och att detta skulle vara genetiskt. Jag har bättre kontakt med J än vad jag har med min halvbror, och förstår henne i många aspekter även om hon ännu inte har förstått varför de ska dela på sig. Tyvärr lever hon ännu i förnekelse, och kommer göra ett tag till.

Det som stör mig personligen i detta problem, som egentligen inte alls har med mig att göra, är att R tydligen har börjat konsumera lustgas i stora mängder. Ett missbruk som går ut över både J och barnen, vilket jag inte finner acceptabelt. Missförstå mig rätt, jag tycker varje människa får begå sina egna misstag och undersöka vad och hur de vill - men i det här fallet är det två barn inblandade. Barn som känner av att något är fel, som kan vakna på natten och hitta sin pappa totalt borta i sin säng och utan möjlighet att få kontakt med honom. Och ändå pratar de om delad vårdnad.

Ironin i det hela är att jag plötsligt framstår som en bra dotter. Jag ska inte påstå att jag är dålig, jag har gjort allt för att finnas här för mina vänner men framför allt min mamma under skilsmässan då hon mådde fruktansvärt dåligt. Det är först nu när hon träffat P som jag inser att jag kan slappna av. Se det utifrån den faktan ni precis har läst. Jag pluggar på universitetet, har bra betyg både sedan innan och nu, jag har en egen lägenhet, en pojkvän och tar hand om mig själv.

I kontrast med detta förlorade jag oskulden när jag var tretton, började dricka alkohol när jag var fjorton, har umgåtts med självmordsbenägna och "lättare" drogmissbrukare. Detta till trots så lever jag ett bra liv, och jag mår bra. Alla motgångar jag har haft, all omtanke jag har tvingats att lägga på min mamma istället för på mig själv, skilsmässan och prestationsångesten brevid F har format den jag är idag. Och jag skulle inte byta för allt i världen.

Ännu en aspekt som har påverkat mig är, som jag har nämnt tidigare i texten utan att beröra alldeles för djupt, mina föräldras skilsmässa och min relation till min pappa. Helst vill jag inte nämna honom som min pappa, då det inte är en roll han spelar enligt mig, men för att lämna det enklast så fortsätter vi på det viset. Jag och P kom in på detta då vi diskuterade R och barnen, hans roll som pappa. 

Skulle jag säga att min pappa är dålig pappa? Ja och nej. Jag vet att han inte alltid var så som jag minns honom. Men det jag minns, sju år efter skilsmässan, är en förstörd mamma som jag fick ta hand om då hon fick panikångest, en pappa som inte ställde upp för sina barn eller barnbarn och som bara ville ta rollen av en pappa när det fanns fördelar för det. Han skryter för andra om den duktiga dottern som haft tre jobb samtidigt, som klarade skolan med bra betyg, som försörjde sig själv, som hade långvariga förhållanden, som pluggar på universitetet. Han berättar inte om den deprimerande dottern som behövde gå till BUP, som sökte upp socialtjänsten, som gick i familjeterapi, som skar sig, som sa att hon hatade honom och som han berättade för att han inte kunde se eller ville ha som sin dotter längre. 

Jag har ingen kontakt med pappa längre. Han ringer ibland, jag svarar inte. Om vi springer in i varandra vill han stanna och prata, och jag vill bara springa därifrån. Han har svikit mig som pappa, och kanske har jag svikit honom som dotter. Men i alla lägen, så är jag stark och har kommit långt med mitt liv och det är min förtjänst. Bara min, och inte hans. 

Efter att ha pratat med P idag blev jag glad. Han har dålig relation med sin pappa och förstår därför mig på ett helt annat plan än min partiska mamma. Som jag sa till honom, jag tror alla vill ha en bättre relation med sina föräldrar om man har en dålig. Men på sju år har jag insett att hur mycket jag försöker, så kommer jag aldrig kunna förlåta och glömma det som jag tvingats genomgå på grund av och med min pappa. Jag har ingenting att hämta i en relation med min pappa. Jag ser honom inte som min pappa. Men jag saknar honom inte heller, det är viktigt att förstå.

Men jag är stark, tack vare mig själv. Det är en av de bästa insikter jag har haft på länge. Och även att jag faktiskt inte längre lever i skymundan av min bror, utan har visat framfötterna på eget vis. Och det går bra!

(För dig som överlevt läsningen hela vägen hit, gratulerar.)

Jag borde skriva en bok.

/Med nytt hopp

Jag borde plugga. Jag borde verkligen plugga. Men en obekväm känsla i magen hindrar mig och tar ifrån mig hela min koncentrationsförmåga. 

Jag är hemma igen. Det känns bra och dåligt på samma gång. Jag har haft en riktigt bergochdalbana under min vistelse i Göteborg, med stunder då jag tvingades gå undan så att D inte såg mig så att jag kunde hyperventilera i ett försök att lugna ner mig och få kontroll över mina känslor. Det fanns också stunder jag skrattade och kände mig avslappnad och tänkte att det inte kunde bli så mycket bättre. Men de överskuggades av de mörkare. 

Jag vill inte falla tillbaka, inte för min egen skull men för alla andras. Jag känner sakta hur energin rinner ur mig, viljan att prata med eller träffa andra inte existerar längre och hur känslan att hopplöshet och maktlöshet fyller mig inifrån och ut. Jag vill klösa, skära. Tömma mig själv på känslor. Jag får inte.

Sista dagen gick vi upp på ett berg och såg ner över det lilla samhälle utanför Göteborg där D bor. Känslan skrämde mig så enormt. Känslan av att vara liten på jorden. Att det jag gör, både bra och dåligt, inte har någon större betydelse, eftersom jag är en så liten del av hela världen. Att det jag gör inte är värt någonting, för att en människa som försöker sitt yttersta (så hårt att hon glömmer bort sig själv) är bara en bland alla människor som inte försöker alls. Så varför ska jag?

Jag är irriterad på min omvärld. Inte alla. Men nästan. Jag vill inte prata med någon, jag vet att vad jag än säger kommer det ut fel idag. Jag är på väg neråt, till ett mörkt hål. Inte en bra plats att vara två dagar innan en tenta. Trots ångesten och motviljan inuti i mig så ser jag i alla fall slutet på problemen i skolan. Läraren vi har bråkat med har andra i klassen kontaktat prefekten om så omtentan blir flyttad, alla arbeten jag har legat efter har nu minskat till två, kommande tenta känns helt okej även om motivationen saknas.

Bredvid min brist på livsglädje finns ett lugn att skolan löser sig, det har den alltid gjort. Den här känslan brukar vara just den som håller mig vid ytan, för är det något som alltid går vägen i mitt liv så är det just skolan. Inte konstigt att jag utbildar mig till lärare. Nya tag med tentaplugget nu, ska gräva ner mig bland anteckningar och kurslitteratur. Det har alltid funkat innan.

Alldeles för mycket känslor har bubblat upp, och inombords känns det som om jag ska gå sönder. 

/Med förtvivlan

Nu är det bevisat. Det är något fel på mig. Jag kan inte förklara det själv, det är bara en känsla. Otacksamhet mot det jag har, en önskan om någon med samma mål och ett behov av förståelse. Utan förståelse kan ingen lära känna mig och förstå varför jag är den jag är. Och för det krävs även ett intresse att vilja veta hur detta kommer sig, ett intresse som resulterar i att man frågar och lär sig att läsa av mig. Kanske begär jag för mycket, jag har levt med så mycket sämre villkor och människor i mitt liv. Men jag vet att jag har en möjlighet att ha det bra, kanske till och med bättre. Kanske är det min problematika historik som gör att jag inte är nöjd, tillfredställd, och att jag kräver för mycket av mina nära.

När jag kom hit kändes det tungt, ännu känns det inte bra. Jag är arg på mig själv för att jag inte låter mig nöjas, få var lycklig med D. Men någonstans under dessa två dagar jag har hunnit vara här har jag börjat fundera över om vi vill samma sak, med varandra och med livet. Kanske är det distansen som tar död på oss eller är det jag. Det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom, jag möts inte av det engagemang och den omsorg jag hade önskat och behövt i ett försök att förklara något jag själv inte ens förstår.

Jag vill återigen inte sitta i ett förhållande där jag känner att jag inte kan kommunicera. Varje försök till ett halvallvarligt samtal eller en fråga om framtiden avbryts på samma sätt. Jag vet att jag ännu är ung, men i måndags natt påmindes jag om vad jag vill med mitt liv. Även om jag inte är eller kommer att vara där på ännu en tid, så vill jag inte känna att jag rör mig bakåt. Igen.

Förhoppningsvis inser jag när jag läser detta inlägg att jag är helt fel ute, men idag behövde det bara komma ut.

/Med förtvivlan

En dag kvar. Så mycket som jag längtar efter D's närhet, doft och kropp. Jag behöver hans trygghet, jag saknar hans kärlek och all bekräftelse han ger mig. Normalt sett är jag väl inte direkt känd för att söka andras bekräftelse, men det har hänt mycket sen han åkte. Det tog knappt en timma efter att jag viknat hej då innan ett drama startades. Men nu kommer han hem, och jag kan inte vänta. Vid åtta står jag på tågstationen imorgon, och samma känsla som fanns i mig när vi träffades efter jul och nyår, efter två dagar tillsammans i Sälen med pirr i magen, fnitter och snowboardåkning, infinner sig redan nu. Nervositeten. Jag vet att det är samma D, men jag önskar inte att pirrhetskänslan försvann. Det utgör så mycket av vår relation. Jag trodde inte att man skulle kunna ha det så bra.

Efter att jag skrev sist fick jag veta två nyheter, en bra och en dålig. Den bra får jag ännu inte avslöja, men den gjorde ändå mycket av min kväll just då. Förmodligen kan jag skvallra efter helgen, även om det kanske inte verkar lika stort för andra som det gör för mig.

Den dåliga nyheten var ett rykte som cirkulerar på en studentpub jag arbetar ideellt. Det kanske är bättre att kalla det förtal. Rykten cirkulerar jämt som ständigt där nere, då kvinnosynen och respekt är nästintill obefintlig bland de flesta. (Med det vill jag säga att jag har många bra vänner där nere, så det finns självklart ett urval respektabla och bra människor där nere.) Det pratas om vem som knullar vem, misstag folk har gjort på fyllan (men man glömmer snabbt sina egna) och liknande lagom ointressanta diskussioner. Detta har även jag råkat ut för, trots att mycket ofta är falskt. Jag har skapat i många dispyter där nere med framför allt tjejer, då de har svårt att acceptera att jag funnit en plats bland alla killar utan att knulla till mig respekt eller genom att anstränga mig för att passa in i det existerande tjejgänget.

Det är en stor skillnad på mig idag jämfört med ett år sedan då jag började spendera tid där nere, och idag berör det mig inte i någon större skala. Det här är dock värre, eftersom vi talar om förtal. Någon har spridit ut ett rykte att jag skulle ha stulit pengar, något som varken styrelsen, barcheferna eller några av mina vänner tror på. Det är skönt att de vet var de har mig, men samtidigt så vill jag veta vem denna människa är. Det här ryktet är spritt rent på ondska eller avundssjuka, och det är inte okej. Det slog emot hårdare än vad jag trodde.

Förmodligen var det delvis därför A kom förbi idag, efter att ha hört att jag sovit fyra timmar inatt, och spelade tvspel och var allmänt fjantig med mig. Skönt att hitta spelnörden i någon annan än mig själv.

Efter jobbet på puben igår blev det en mindre efterfest varpå ett av mina ex, J, och jag pratade lite mer än vi brukar. Vi är vänner men på senaste tiden har jag känt ett avståndstagande, och när jag tänker efter började den känslan i samma stund som han fick veta om D. Det slutade med att vi chattade på natten och han började återigen reflektera över vårt förhållande, om vad vi kunde gjort annorlunda och var vi då hade varit idag. Jag behöver inte undra. Han är min vän, han har en ny flickvän som han är lycklig med och jag har ju D. Det blev ju som bäst till slut. Men jag tror, utan att vara egenkär, att han inte har släppt taget än. Och det smärtar att se.

Men jag kan inte engagera mig i alla andras känslor, jag måste fokusera på mig själv. Imorgon blir det tentaplugg innan jag ska möta D på stationen, sen tänkte jag vara ledig hela helgen förutom söndag. Då blir det gudstjänst, den skoluppgiften har jag skjutit upp för länge. Dags för att köra en runda till efter att A försvann hemåt, innan det är dags för att lägga sig tidigt.

/Med kärlek

Nu var det ett tag sen sist. Så mycket har hänt och ingenting samtidigt. 

D har flyttat till Göteborg och jag har hittills spenderat en vecka kvar här utan honom. Det är jobbigt, på sitt sätt, men jag gör mitt bästa för att inte klaga. Problemet är bara att jag har vant mig vid att ha honom omkring mig, vakna bredvid honom på morgnarna, krypa in i hans famn och begrava näsan i hans halsgrop. Det värsta är att somna på nätterna, då jag är van att lyssna till hans hjärta och andning när jag själv har svårt att lugna ner mitt. Vi lovade varandra att vi skulle försöka att ses åtminstone varannan helg, även om det inte alltid kommer att fungera. Det innebär även att D kommer hem på fredag, bara fyra dagar kvar.

Många frågar mig hur jag kommer klara det här, för rent enkelt sätt har vi fem månader distansförhållande framför oss. Än så länge känns det okej, jag har aldrig känt mig så här trygg i ett förhållande tidigare så känner ingen direkt oro. Dessutom tänker jag på att även om det här blir för jobbigt och det inte fungerar, så har jag försökt - och det kommer jag aldrig någonsin kunna döma mig själv för. Jag har haft de lyckligaste tre månaderna i mitt liv hittills tillsammans med D. 

Det har även ägt rum ett flertal diskussioner sedan sist, som vanligt är det tjejerna i min omgivning som står för det. K och jag hade en mindre diskussion som gjorde stor, men det är löst idag och jag tror att mycket av det som sades behövdes sägas. Ibland måste man få ventilera även om sin bästa vän till den samme, så stabil borde vår vänskap vara vid det här laget att den inte skadas av det.

L har även kommit tillbaka in i mitt liv, det var en kort och smärtfri process - trodde jag. Hon bad mig tidigare mer eller mindre att dra åt helvete och berättade för mig vilken dålig vän jag var, just eftersom jag gjorde vad jag ansåg att en bästa vän skulle göra. När vi träffades för ett par veckor sen sa hon inte förlåt, men att vi var okej. Nu har hon tydligen förväntningar eller åtminstone krav på mig, något jag inte känner att jag behöver leva efter. Jag är inte hennes vän, hon är inte min. Faktiskt. 

En annan som har kostat mig mer i energi än vad jag har fått tillbaka är M, henne har jag inte hört av på snart två månader. Hon och L går under samma kategori, även om det finns en skillnad mellan dem. Enkelt förklarat så anklagade M mig för saker som jag inte vet var de kom ifrån, men tydligen dök detta upp utifrån hennes paranoia, varpå hon sa upp kontakten med mig. Eller snarare inte sa någonting.

Fler tjejer har dykt upp och försvunnit ur mitt liv, på något sätt berör det mig inte längre. Jag har vänner som betyder mycket, de andra kan vara. Eftersom jag har så bra vänner behöver jag inte göra mig till för att få fler. Jag vet att jag låter hård, men de som känner mig vet att jag inte alls menar så. Istället är det en försvarsmekanism. 

Just nu lever jag i en lugn tystnad, men det känns precis som lugnet före stormen. Kan det vara nästa veckas tenta som spökar? Inte omöjligt. Idag har jag i alla fall avklarat två mindre skolarbeten, och iakttagit katten jaga en fluga genom hela lägenheten. Fruktansvärd produktiv dag.

/Med kärlek

För en vecka sen skrev jag ett jättelångt inlägg som aldrig hann skrivas färdigt och publiceras, kanske är det lika bra. Jag var nervös och känslig och förmodligen blev inlägget överdrivet sentimentalt. Sen dess har jag dock fastnat i en känsla av maktlöshet och tomhet, som jag känner igen alldeles för väl. För att ge dig en känsla av vad jag känner har jag sparat en del av det gamla inlägget som inte publicerades.

"För han, i sällskap med nästan alla mina vänner, ser en tjej med hjärtat på rätt sida, självförtroendet i ryggen och med lösningen till det mesta. För mycket av min tid går till att ta hand om mina vänner, oroa mig för mina vänner, och ofta glömmer jag bort mig själv. Jag ska dock inte påstå att det är något som jag gör omedvetet."

Jag är inte på en bra plats just nu, i veckan får det därför bli lite självkurering. Hade helst velat låsa in mig redan idag, gömt mig för omvärlden och låtsas som om tiden stannar upp för en stund. Men på grund av dagens tenta (som jag lämnade in blank) har jag lovat mig en kväll i festandets tecken, med de första sex timmarna bakom och de resterande tre plus framför. Imorgon fyller en vän år, så det är en fest jag har lovat och inte vill missa. Men därefter blir det nog lite tid för mig själv, det var alldeles för länge sedan.

I helgen träffade jag D's föräldrar och släkt, och helgen blev mer sentimental och påfrestande än vad jag hade väntat mig. Dessutom fick vi veta att han kommer utföra sitt examensarbete i Göteborg, och därmed åka hem redan om två veckor. Självklart kommer han tillbaka ibland, men som det känns så är det på lång sikt en definitiv flytt. Det har väl inte sjunkit in än, men det gör det säkert när jag ger mig själv möjlighet att känna efter.

En fika tillsammans med A igår påminde mig om gamla tider, om mig själv och tillät mig att ventilera och hjälpte mig på insikt om flera saker. Så som han alltid gör. Det kändes bra, jag har verkligen saknat det vi två hade. Men det är alltid efter våra träffar jag inser att jag behöver känna efter, han vet hur han ska få mig att må bra men även att reagera över det dåliga. En sån vän som man behöver ibland, och dessa finns det inte många av.

/Med kärlek

Det skulle bli för tomt om ingen fanns där

som värmde mig i natten

men skulle aldrig ha tålamod nog

att bli förstådd

ingen känner mig

så väl som du

jag skulle fastna i min ensamhet igen

om du lämnade mig nu.

När inte jag har dem, har ändå Lasse de rätta orden.

/Med kärlek