Nu är det bevisat. Det är något fel på mig. Jag kan inte förklara det själv, det är bara en känsla. Otacksamhet mot det jag har, en önskan om någon med samma mål och ett behov av förståelse. Utan förståelse kan ingen lära känna mig och förstå varför jag är den jag är. Och för det krävs även ett intresse att vilja veta hur detta kommer sig, ett intresse som resulterar i att man frågar och lär sig att läsa av mig. Kanske begär jag för mycket, jag har levt med så mycket sämre villkor och människor i mitt liv. Men jag vet att jag har en möjlighet att ha det bra, kanske till och med bättre. Kanske är det min problematika historik som gör att jag inte är nöjd, tillfredställd, och att jag kräver för mycket av mina nära.

När jag kom hit kändes det tungt, ännu känns det inte bra. Jag är arg på mig själv för att jag inte låter mig nöjas, få var lycklig med D. Men någonstans under dessa två dagar jag har hunnit vara här har jag börjat fundera över om vi vill samma sak, med varandra och med livet. Kanske är det distansen som tar död på oss eller är det jag. Det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom, jag möts inte av det engagemang och den omsorg jag hade önskat och behövt i ett försök att förklara något jag själv inte ens förstår.

Jag vill återigen inte sitta i ett förhållande där jag känner att jag inte kan kommunicera. Varje försök till ett halvallvarligt samtal eller en fråga om framtiden avbryts på samma sätt. Jag vet att jag ännu är ung, men i måndags natt påmindes jag om vad jag vill med mitt liv. Även om jag inte är eller kommer att vara där på ännu en tid, så vill jag inte känna att jag rör mig bakåt. Igen.

Förhoppningsvis inser jag när jag läser detta inlägg att jag är helt fel ute, men idag behövde det bara komma ut.

/Med förtvivlan

En dag kvar. Så mycket som jag längtar efter D's närhet, doft och kropp. Jag behöver hans trygghet, jag saknar hans kärlek och all bekräftelse han ger mig. Normalt sett är jag väl inte direkt känd för att söka andras bekräftelse, men det har hänt mycket sen han åkte. Det tog knappt en timma efter att jag viknat hej då innan ett drama startades. Men nu kommer han hem, och jag kan inte vänta. Vid åtta står jag på tågstationen imorgon, och samma känsla som fanns i mig när vi träffades efter jul och nyår, efter två dagar tillsammans i Sälen med pirr i magen, fnitter och snowboardåkning, infinner sig redan nu. Nervositeten. Jag vet att det är samma D, men jag önskar inte att pirrhetskänslan försvann. Det utgör så mycket av vår relation. Jag trodde inte att man skulle kunna ha det så bra.

Efter att jag skrev sist fick jag veta två nyheter, en bra och en dålig. Den bra får jag ännu inte avslöja, men den gjorde ändå mycket av min kväll just då. Förmodligen kan jag skvallra efter helgen, även om det kanske inte verkar lika stort för andra som det gör för mig.

Den dåliga nyheten var ett rykte som cirkulerar på en studentpub jag arbetar ideellt. Det kanske är bättre att kalla det förtal. Rykten cirkulerar jämt som ständigt där nere, då kvinnosynen och respekt är nästintill obefintlig bland de flesta. (Med det vill jag säga att jag har många bra vänner där nere, så det finns självklart ett urval respektabla och bra människor där nere.) Det pratas om vem som knullar vem, misstag folk har gjort på fyllan (men man glömmer snabbt sina egna) och liknande lagom ointressanta diskussioner. Detta har även jag råkat ut för, trots att mycket ofta är falskt. Jag har skapat i många dispyter där nere med framför allt tjejer, då de har svårt att acceptera att jag funnit en plats bland alla killar utan att knulla till mig respekt eller genom att anstränga mig för att passa in i det existerande tjejgänget.

Det är en stor skillnad på mig idag jämfört med ett år sedan då jag började spendera tid där nere, och idag berör det mig inte i någon större skala. Det här är dock värre, eftersom vi talar om förtal. Någon har spridit ut ett rykte att jag skulle ha stulit pengar, något som varken styrelsen, barcheferna eller några av mina vänner tror på. Det är skönt att de vet var de har mig, men samtidigt så vill jag veta vem denna människa är. Det här ryktet är spritt rent på ondska eller avundssjuka, och det är inte okej. Det slog emot hårdare än vad jag trodde.

Förmodligen var det delvis därför A kom förbi idag, efter att ha hört att jag sovit fyra timmar inatt, och spelade tvspel och var allmänt fjantig med mig. Skönt att hitta spelnörden i någon annan än mig själv.

Efter jobbet på puben igår blev det en mindre efterfest varpå ett av mina ex, J, och jag pratade lite mer än vi brukar. Vi är vänner men på senaste tiden har jag känt ett avståndstagande, och när jag tänker efter började den känslan i samma stund som han fick veta om D. Det slutade med att vi chattade på natten och han började återigen reflektera över vårt förhållande, om vad vi kunde gjort annorlunda och var vi då hade varit idag. Jag behöver inte undra. Han är min vän, han har en ny flickvän som han är lycklig med och jag har ju D. Det blev ju som bäst till slut. Men jag tror, utan att vara egenkär, att han inte har släppt taget än. Och det smärtar att se.

Men jag kan inte engagera mig i alla andras känslor, jag måste fokusera på mig själv. Imorgon blir det tentaplugg innan jag ska möta D på stationen, sen tänkte jag vara ledig hela helgen förutom söndag. Då blir det gudstjänst, den skoluppgiften har jag skjutit upp för länge. Dags för att köra en runda till efter att A försvann hemåt, innan det är dags för att lägga sig tidigt.

/Med kärlek

Nu var det ett tag sen sist. Så mycket har hänt och ingenting samtidigt. 

D har flyttat till Göteborg och jag har hittills spenderat en vecka kvar här utan honom. Det är jobbigt, på sitt sätt, men jag gör mitt bästa för att inte klaga. Problemet är bara att jag har vant mig vid att ha honom omkring mig, vakna bredvid honom på morgnarna, krypa in i hans famn och begrava näsan i hans halsgrop. Det värsta är att somna på nätterna, då jag är van att lyssna till hans hjärta och andning när jag själv har svårt att lugna ner mitt. Vi lovade varandra att vi skulle försöka att ses åtminstone varannan helg, även om det inte alltid kommer att fungera. Det innebär även att D kommer hem på fredag, bara fyra dagar kvar.

Många frågar mig hur jag kommer klara det här, för rent enkelt sätt har vi fem månader distansförhållande framför oss. Än så länge känns det okej, jag har aldrig känt mig så här trygg i ett förhållande tidigare så känner ingen direkt oro. Dessutom tänker jag på att även om det här blir för jobbigt och det inte fungerar, så har jag försökt - och det kommer jag aldrig någonsin kunna döma mig själv för. Jag har haft de lyckligaste tre månaderna i mitt liv hittills tillsammans med D. 

Det har även ägt rum ett flertal diskussioner sedan sist, som vanligt är det tjejerna i min omgivning som står för det. K och jag hade en mindre diskussion som gjorde stor, men det är löst idag och jag tror att mycket av det som sades behövdes sägas. Ibland måste man få ventilera även om sin bästa vän till den samme, så stabil borde vår vänskap vara vid det här laget att den inte skadas av det.

L har även kommit tillbaka in i mitt liv, det var en kort och smärtfri process - trodde jag. Hon bad mig tidigare mer eller mindre att dra åt helvete och berättade för mig vilken dålig vän jag var, just eftersom jag gjorde vad jag ansåg att en bästa vän skulle göra. När vi träffades för ett par veckor sen sa hon inte förlåt, men att vi var okej. Nu har hon tydligen förväntningar eller åtminstone krav på mig, något jag inte känner att jag behöver leva efter. Jag är inte hennes vän, hon är inte min. Faktiskt. 

En annan som har kostat mig mer i energi än vad jag har fått tillbaka är M, henne har jag inte hört av på snart två månader. Hon och L går under samma kategori, även om det finns en skillnad mellan dem. Enkelt förklarat så anklagade M mig för saker som jag inte vet var de kom ifrån, men tydligen dök detta upp utifrån hennes paranoia, varpå hon sa upp kontakten med mig. Eller snarare inte sa någonting.

Fler tjejer har dykt upp och försvunnit ur mitt liv, på något sätt berör det mig inte längre. Jag har vänner som betyder mycket, de andra kan vara. Eftersom jag har så bra vänner behöver jag inte göra mig till för att få fler. Jag vet att jag låter hård, men de som känner mig vet att jag inte alls menar så. Istället är det en försvarsmekanism. 

Just nu lever jag i en lugn tystnad, men det känns precis som lugnet före stormen. Kan det vara nästa veckas tenta som spökar? Inte omöjligt. Idag har jag i alla fall avklarat två mindre skolarbeten, och iakttagit katten jaga en fluga genom hela lägenheten. Fruktansvärd produktiv dag.

/Med kärlek